Coronella austriaca
Reptilia → Squamata → Colubridae → Coronella → Coronella austriaca
Biscia, Aspisurdu
Slät snok ( Coronella austriaca ) är en medelstor till liten orm som sällan når en total längd av 70–75 cm. Kroppen är smal, med särskilt släta och glänsande ryggfjäll som ger ett silkeslent intryck både vid beröring och syn, vilket tydligt skiljer den från liknande arter. Färgen varierar från grå till rödbrun, dekorerad med en rad mörka fläckar som kan vara regelbundet ordnade eller mer diffusa.
Ett kännetecken är det mörka bandet som börjar vid näsborren, går över ögat och fortsätter till mungipan, vilket ger detta försiktiga djur ett vaksamt och genomträngande utseende. Ögat är litet, med rund pupill och gulaktig eller brunaktig iris. Ungar liknar vuxna till formen, men känns igen på att huvudet är tydligt mörkare än kroppen.
Könsdimorfism är knappt märkbar: generellt är honor något större än hanar.
Tänderna är aglyfa, vilket innebär att de saknar funktionella giftkanaler. Coronella austriaca , liksom andra ogiftiga snokar i Italien, är inte farlig för människor. Det bör dock nämnas att det finns små giftkörtlar, så kallade Duvernoys körtlar. Dessa körtlar, först beskrivna av Phisalix 1922 och bekräftade av senare studier (Di Nicola m.fl.), är strukturer som sitter längst bak i överkäken och producerar en svag utsöndring som är ofarlig för människor. Duvernoys körtelns utsöndring har främst en roll vid jakt, där den hjälper till att fånga och immobilisera små byten, men har ingen försvarsfunktion och ingen relevant effekt på människor.
Slät snok är utbredd över stora delar av Centraleuropa och Sydeuropa, och sträcker sig österut mot Kaukasus och delar av Mindre Asien. I Italien förekommer den i nästan alla kontinentala områden, men saknas på Sardinien.
I provinsen Savona och västra Ligurien är observationer relativt sällsynta, främst på grund av artens kryptiska och svårupptäckta livsstil. De få kända fynden är mestadels koncentrerade mellan 80 och 1 000 meters höjd, och är vanligare över 700 meter, där den hittar gynnsamma miljöer som är mindre störda av människor.
Denna art föredrar svala, skuggiga kontinentala miljöer och undviker mycket öppna områden utan skydd. Den påträffas i en förvånansvärt stor variation av livsmiljöer:
Slät snok är territoriell och huvudsakligen dagaktiv, även om den ibland kan vara aktiv i skymningen. Den är inte särskilt snabb, men kan simma väl och klättrar gärna i låga buskar på jakt efter små ryggradsdjur.
Om den blir skrämd tenderar den att ligga stilla snarare än att fly. Som försvar ringlar den ihop sig, väser och kan bita om det behövs. Som ytterligare försvar kan den utsöndra en illaluktande vätska från kloaken för att avskräcka potentiella rovdjur.
Aktivitetsperioden sträcker sig från mars till oktober eller november. Efter vinterdvalan sker parningssäsongen på våren, där parningen föregås av rituella strider mellan hanar. Honorna föder i september–oktober upp till 20 ungar (vanligen omkring tio), som vardera är 12–20 cm långa.
På grund av sin begränsade gapförmåga äter denna orm endast relativt små byten. Ungar äter unga ödlor som murödla ( Podarcis muralis ), smaragödla ( Lacerta bilineata ) och kopparödla ( Anguis veronensis ), samt små däggdjur (som husmus, Mus musculus, vanlig näbbmus, Sorex araneus, och olika sorkar) och ibland insekter av lämplig storlek.
Vuxna lever främst av ödlor men tar även andra ormar, inklusive huggorm ( Vipera aspis ) och små snokar, samt små gnagare och fågelungar de ibland hittar på marken.
Slät snok faller offer för många djur, inklusive dag- och nattaktiva rovfåglar, medelstora rovdäggdjur och stora ormar som grön snok ( Hierophis viridiflavus ). Kannibalism mellan individer av samma art är inte heller ovanligt.
Människan utgör ett direkt hot: slät snok dödas ofta av misstag, då den förväxlas med huggorm. Dessutom hotas populationerna av ökad bebyggelse, habitatförstörelse samt utbredd användning av bekämpningsmedel och kemiska föroreningar, särskilt i områden där arten redan är sällsynt.
Ormens begränsade gapförmåga gör att sväljningen av byten blir en långsam och mödosam process. Detta har gett upphov till den felaktiga föreställningen att slät snok är ”grym” och orsakar lidande för sitt byte, medan offren i verkligheten oftast redan är orörliga när de sväljs.
Betydande taxonomiska uppdateringar har visat på större skillnader än man tidigare trott mellan slät snok och sydlig slät snok ( Coronella girondica ): dessa två arter, som historiskt betraktats som nära släkt, verkar nu tillhöra olika evolutionära linjer och kan i framtiden komma att placeras i separata släkten baserat på genetiska studier.
Det är värt att betona att slät snok är helt ogiftig, utgör ingen fara för människor och spelar en viktig roll som rovdjur på smådjur i våra ekosystem.
