Huggorm

Reptilia → Squamata → Viperidae → Vipera → Vipera aspis

Vipera, Lipra, Üpega

Huggormen ( Vipera aspis ), ofta fruktad och lite känd, är den mest representativa giftormen i Liguriens kuperade och bergiga landskap.

Den är en robust och kompakt reptil, med en kraftig kropp, kort och tydlig svans, ett tydligt triangulärt huvud som är väl avskilt från halsen och en lätt uppåtböjd nos—egenskaper som skiljer den från liknande arter.

Könsdimorfism syns främst i storleken: vuxna honor når 65–75 cm, medan hanar sällan överstiger 65 cm.

Ryggfjällen är starkt åsarade; ögonen har en vertikal pupill, ett typiskt kännetecken för huggormar.

Färgvariationen är mycket stor: grundfärgen varierar från grå till brun eller rödaktig, korsad av ett sicksackband längs ryggen eller tvärgående band; melanistiska (helsvarta) individer förekommer också. Buksidan är vanligtvis mörkgrå eller svartaktig, med svansspetsen ofta gulaktig eller orange hos ungdjur.

I västra Ligurien representeras huggormen av underarten Vipera aspis aspis, typisk för alpina och prealpina miljöer, och förekommer främst i kuperade och bergiga områden, från 300 m upp till cirka 2 000 m över havet.

Den är mer sällsynt längs kusten och i starkt urbaniserade områden, och har en fläckvis utbredning med ofta isolerade populationer.

På låglandet är förekomsten sporadisk och gynnad endast av kvarvarande habitat, ruiner och glest befolkade områden.

Den föredrar steniga områden, torra gräsmarker, kanter av blandskogar och gläntor, gamla stenmurar, buskiga zoner och övergångszoner där olika vegetationstyper möts och erbjuder både skydd och gott om byten.

Den tål stora temperaturvariationer och utnyttjar ofta sydvända mikrohabitat, särskilt under soliga morgon- och kvällstimmar.

Huggormen är främst dagaktiv, men kan bli skymnings- eller nattaktiv under heta sommardagar.

Den uppvisar territoriellt beteende och smälter väl in i omgivningen, vilket gör den svår att upptäcka.

Den är skygg och undviker helst kontakt med människor, och biter endast om den känner sig hotad eller blir trampad på.

Aktiviteten är koncentrerad från mars till oktober, med vinterdvala i underjordiska gömställen.

Fortplantningen sker på våren, och arten är vivipar: varje hona föder 4–8 fullt utvecklade ungar mellan augusti och september, som är självständiga direkt och redan har fungerande gift.

Huggormens diet varierar med åldern: ungdjur äter främst ödlor, smågnagare och större ryggradslösa djur som gräshoppor eller daggmaskar, medan vuxna främst jagar små däggdjur, ödlor och endast ibland småfåglar.

Huggormen reglerar gnagarpopulationer och bidrar därmed till balansen i jordbruks- och naturområden.

De största hoten mot arten i västra Ligurien är förstörelse av lämpliga livsmiljöer (spridningshinder, urbanisering, intensivt jordbruk), bränder, systematisk dödande av människor, trafikolyckor och isolering av populationer på grund av fragmentering av habitat.

Trots skydd enligt nationell lagstiftning kvarstår ett samhälleligt tryck på grund av utbredd rädsla och felaktig information.

Huggormens gift består av en komplex blandning av enzymer, proteiner och toxiner som främst har blödande och vävnadsnedbrytande effekter; dess farlighet överskattas dock ofta: den dödliga median­dosen för en frisk vuxen överstiger 50 mg, medan ett bett i genomsnitt injicerar 10–20 mg.

I Ligurien är dödsfall extremt sällsynta (<0,1 %) och drabbar främst sårbara personer (barn, äldre, allergiker eller vid flera bett).

De vanligaste symtomen är intensiv smärta, svullnad, lokala förändringar och sällan allvarliga systemiska effekter.

Behandlingen innebär att den drabbade kroppsdelen hålls stilla, klinisk observation och vid behov sjukhusvård med motgift.

Man bör inte använda avsnörande förband eller försöka suga ut giftet.

Artens ekologiska roll bör framhållas: genom att reglera gnagarpopulationer är huggormen både en viktig indikator på biologisk mångfald och en central aktör i ekosystemets balans.

Kunskap och respekt för denna art är avgörande för samexistens och skydd av våra naturområden; nuvarande lagstiftning förbjuder att döda eller fånga den.