Strinatis grottsalamander

Amphibia → Urodela → Plethodontidae → Speleomantes → Speleomantes strinatii

Canferèstru, Cansinistru

Strinatis grottsalamander är en enastående lunglös stjärtgroddjursart som kan andas uteslutande genom huden och munslemhinnan.

Den blir 7–13 cm lång, inklusive svansen, och har en mörkgrå undersida i kontrast till en brun eller grå rygg med ockragula fläckar som varierar mellan individer och populationer.

Lemmarna är korta, kraftiga, delvis simhudsförsedda vid tårna och anpassade för att ta sig fram på våta och hala ytor.

Ett viktigt kännetecken är den nasolabiala fåra, synlig under förstoring: en tunn kanal som löper från mungiporna till näsborrarnas bas, avgörande för transport av feromoner och kemisk uppfattning av omgivningen.

Könsdimorfism är tydlig hos vuxna hanar, som har en elliptisk mental körtel som används under parningsbeteendet.

Speleomantes strinatii fångar byten genom en snabb utsträckning av den skaftade tungan, som kan skjutas ut långt förbi huvudets längd och möjliggör snabba fångster även i totalt mörker i sprickor.

Under gynnsamma perioder kan den även ses utanför grottor, under stenar, murkna stockar och nära vattendrag.

Strinatis grottsalamander är den enda liguriska representanten för familjen Plethodontidae, en grupp som huvudsakligen finns i Amerika och kännetecknas av avsaknad av lungor.

I Italien omfattar släktet Speleomantes sju arter, varav fyra är endemiska för Sardinien, medan tre taxa förekommer på fastlandet: S. strinatii, S. ambrosii och S. italicus.

Speleomantes strinatii är begränsad till Liguriska bågen och angränsande områden i södra Piemonte, med fragmenterade populationer i djupa dalar, karstområden och skogsområden.

I provinsen Savona påträffas den främst på kalkstensunderlag, från havsnivå upp till cirka 1 300 meters höjd, och anpassar sig till både inre karstmiljöer och kustgrottor.

På Beigua-massivet verkar den saknas, trots en gammal och isolerad observation.

Denna groddjursart föredrar naturliga och konstgjorda underjordiska miljöer—grottor, sprickor, karsthåligheter eller övergivna gruvor—alla präglade av mycket hög luftfuktighet och stabila temperaturer, ofta mellan 8 och 15 °C.

Vid fuktiga eller regniga dagar kan den dock även hittas utomhus, gömd under stenar, stockar eller i lövtäcke i mesofila skogar och längs bäckar.

Provinsen Savona, tack vare den utbredda förekomsten av kalksten och karstfenomen, erbjuder många gynnsamma livsmiljöer för Speleomantes: här visar djuret stor anpassningsförmåga och utnyttjar sprickor, håligheter och alla skydd som kan bevara fukt.

Den förekommer mer sällan i ofiolitiska miljöer, på grund av den lägre potentialen för bildning av lämpliga håligheter.

Strinatis grottsalamander är en extremt fuktälskande art, aktiv endast när den relativa luftfuktigheten är nära mättnad.

Den lever diskret och huvudsakligen nattaktivt, men under milda årstider kan den även ses dagtid, särskilt i de djupaste och fuktigaste delarna av grottor.

Aktiviteten pågår året runt, med toppar under sommaren och minskad aktivitet under kallare månader.

Ungdjur och vuxna använder olika mikrohabitat: ungdjuren håller sig nära grottornas ingångar, där förhållandena är mindre stabila men födotillgången större; vuxna föredrar djupare och mer skyddade utrymmen.

Fortplantningen sker på våren och kännetecknas av en lång parningslek: hanen omfamnar honan bakifrån, lindar in hennes huvud och hals och smeker ofta hennes haka.

Efter befruktningen lägger honan 6 till 14 ägg i väl skyddade håligheter i marken och stannar vid äggen tills de kläcks (cirka 10 månader senare): detta föräldrabeteende är unikt bland europeiska groddjur.

Strinatis grottsalamander är en specialiserad rovdjur på små landlevande ryggradslösa djur.

Studier i Liguriska Apenninerna har visat att dieten domineras av myggor av släktet Limoniidae, som ofta utgör över 80 % av bytena.

Födan kan ibland även bestå av andra insekter (skalbaggar, fjärilar), spindlar och små landlevande kräftdjur.

De största hoten mot arten kommer från förändringar i livsmiljön (såsom föroreningar, cementering, överdriven grottutforskning och illegal insamling), tillsammans med ökade perioder av torka till följd av klimatförändringar.

En sekundär risk är införsel av patogener, bland annat svampar som orsakar chytridiomykos (Batrachochytrium dendrobatidis), även om inga nyliga massdödsfall har rapporterats i den lokala populationen.

Speleomantes strinatii har en anmärkningsvärd förmåga att regenerera förlorade lemmar efter skador.

Detta fenomen har noggrant studerats både i laboratoriemiljö och i det vilda, vilket bekräftar dess höga regenerativa plasticitet och bidrar till artens framgång i känsliga underjordiska miljöer.