Chalcides striatus striatus
Reptilia → Squamata → Scincidae → Chalcides → Chalcides striatus
Västlig trefingerödla ( Chalcides striatus striatus ) är en ödla med ormliknande utseende, lätt att känna igen på sin långa, relativt cylindriska kropp, små extremiteter med tre välutvecklade tår och ett färgmönster med smala mörka längsgående ränder på olivbrun bakgrund. Vuxna djur blir vanligtvis 25–35 cm långa, varav mer än hälften utgörs av den långa svansen. Den släta och glänsande huden, begränsad rörlighet i benen och den slingrande rörelsen skiljer den tydligt från vanliga ödlor. Den kan utföra svansautotomi (självavhuggning av svansen) vid hot.
Chalcides striatus striatus förekommer i ett atlantisk-mediterrant bälte i Västeuropa, från Iberiska halvön till västra Ligurien, med isolerade reliktpopulationer. I Ligurien är arten nästan uteslutande dokumenterad i den västra delen, främst i kustnära silikatområden och på Albenga-slätten, där den överlever i fragmenterade bestånd. Det är en av Italiens mest sällsynta och lokalt förekommande ödlearter, med kvarvarande populationer som ofta är isolerade och genetiskt sårbara.
Föredrar fuktiga, soliga ängar, skogsbryn, gläntor, torra gräsmarker med fläckvis växtlighet, ibland även rester av medelhavsmakier och lågintensiva jordbruksområden. Mikromiljön för tillflykt är avgörande: den påträffas under stenar, stockar, växtavfall eller i murkna trädstubbar. Den vistas sällan i alltför skuggiga miljöer eller områden utan växttäcke. Arten har särskilt hög tolerans för fukt och är mycket känslig för habitatfragmentering.
En dagaktiv och diskret art som tillbringar större delen av dagen bland låg vegetation. Den är typiskt skygg och söker skydd vid minsta störning, ofta gömd under långa perioder. Den aktiva perioden sträcker sig från mars till oktober. Fortplantningen sker på våren; honorna är ovovivipara och föder fullt utvecklade ungar mot slutet av sommaren (juli–augusti).
Chalcides striatus striatus (västlig trefingerödla) lever främst av små leddjur: insekter, larver, spindlar och andra evertebrater som finns bland gräs och förna. Dess hemliga levnadssätt och förmåga att smidigt ta sig fram bland grässtrån och under växtrester gör det lättare att fånga svåråtkomliga byten.
Den är en av få inhemska italienska ödlor som visar tydlig anpassning till öppna gräsmarker; dess ormliknande form, vivipara fortplantning och preferens för fuktiga mikromiljöer är exempel på konvergent evolution med andra grävande arter. Arten är skyddad av både nationell och EU-lagstiftning, vilket kräver uppmärksamhet och särskilda strategier: beståndens fortlevnad är nära kopplad till bevarandet och aktiv förvaltning av lämpliga habitat.
